Gästbloggare på Kostrådgivarna.se

Postat av
4

Förra veckan hade jag ju äran att få gästblogga på Kostrådgivarna.se, här kommer de 6 inläggen i sin helhet om du missade mig där!

VÄLKOMNA TILL MIN VECKA

Vilken ära och vilken prestationsångest *ler* att få vara Förste Bloggare på denna spännande sida.

Vem är då jag? Jag heter Eva Larsdotter och är 46 år. Jag jobbar på Svt som produktionsledare.

I min familj ingår Tonåringen, Lilla S och ibland kommer kanske Den Kloka och Den Röda att lägga sig i.

För knappt ett år sedan förverkligade jag en dröm, och köpte ett litet vinterbonat fritidshus som ligger vid en sjö. Så vi har egen brygga, där vi såklart badar, men mest har jag nog njutit när jag kommit hem en sen kväll efter jobbet, och bara gått ner och satt mig i 10 minuter och varvat ner i stillheten efter en intensiv inspelningsdag.

Jag är definitivt sockerberoende, vilket jag idag är tacksam och kanske t o m lite stolt för,

för det har utvecklat mig, och gett mig otroligt många utmaningar på livets stig.

Det har gjort att jag lärt känna mig själv.

Det har gjort mig till en ”sannare” människa, som slipper ljuga, smussla, smyga.

Det har gjort att jag för drygt 2 år sedan la om till LCHF-kost

Det har gjort att jag fick kontakt med Bitten Jonsson, och fick komma som trainee på hennes kurs.

Det har gjort att jag numera kan titulera mig licenserad kostrådgivare genom MF:s utbildning.

Det har gjort att jag fått kontakt med, och en vän i fantastiska Anna Hallén.

Det har gjort att jag fått otroligt mycket fina och ärliga möten med andra människor.

Det har gjort att Tonåringen och Lilla S fått en mycket mer harmonisk mamma.

Jag har bestämt mig för att ska jag skriva något här till er, så ska det vara på riktigt, livet är för kort för att inte dela med sig av sina erfarenheter. Så ibland kanske ni sätter kaffet i halsen, men jag hoppas ändå ni kommer tillbaks imorgon och läser vidare! 

DEN GYLLENE REGELN

Idag tänkte jag berätta om när jag träffade henne – som jag hädanefter kommer kalla Den Kloka.

Vi träffades en vecka före jul, och jag bara grät för jag var SÅ TRÖTT SÅ TRÖTT SÅ TRÖTT, och med mig hade jag 3 långa listor.

Hon tittade strängt på mig och sa: att inte kunna säga nej, för att få bekräftelse, vara den ”duktiga”, flitiga, är lika mycket en beroendesjukdom som alkoholism eller sockerberoende.

Därefter frågade hon frågade tufft: VILL du vara mindre trött? VILL du ändra på ditt beteende?

Jag nickade snyftande.

Hon fick sedan mina listor.

Lista 1: allt som måste hinnas klart på jobbet.

Lista 2: allt som måste hinnas klart hemma.

Lista 3: vad jag skulle vilja hinna.

Den Kloka tog fram jobblistan, strök i stort sett allt, sa att det är bara pengar, hade jag varit allmänläkare hade jag sjukskrivit dig, nu ska vi bara få dig att orka gå till jobbet.

Hon tog sedan fram hemlistan, strök framförallt alla sociala tillställningar med motivationen

”all din energi måste gå inåt nu, du har inte råd att dela med dig till andra”

Slutligen tog hon fram viljalistan där hon läste följande: sova, vara med barnen, äta bra, vara i naturen.

DÄR HAR VI DET utbrast hon!

Det är det enda du ska göra i en vecka framåt, du ska sova, sova, sova så fort du kommer åt, du ska bara vara med dina barn och ni ska mysa hemma, ta goa promenader runt sjön, och sen det som hade varit omöjligt för några år sedan – äta bra. Och det är det som är så härligt numera att när livet ibland kommer på sniskan, så är inte maten längre något som gör det ännu värre, utan istället något som ger kraft och energi. Dels att kroppen får vad den behöver, men också att det är sinnesro där uppe.

Som vi alla vet kan ju det vi stoppar i oss, och hur vi stoppar i oss det vara oerhört stressande.

Jag har nu kommit på en ”gyllene regel” som jag ska säga tyst för mig själv så fort någon ber mig om något:

TAR det, eller GER det energi?

1. Chefen frågar om jag kunde ordna lite avtackning för en medarbetare på min första jullediga dag.

TAR definitivt energi, jag avstår min lediga dag för att underlätta för någon annan. Svar NEJ

2. En arbetskamrat blev förtjust i en tröja jag stickat, ”åh kan inte jag få beställa en sån till jul så kan min syster få den i julklapp”. TAR energi, jag kommer få en sak till att hinna med, jag löser bara hennes julklappsproblem. Svar NEJ

3. Tonåringen frågar om vi ska gå och träna på gym. GER energi. Jag får göra något tillsammans med honom, jag får träna. Svar JA

4. Kärleken frågar om jag ska med på stort julkalas. TAR energi. Svar NEJ.

Jag stannar ensam hemma med Lilla S och Tonåringen följer med istället. Lilla S och jag går ut 2 timmar i skogen, bakar pepparkakor och ser en film = GER energi.

Ni fattar, listan kan göras oändlig, testa själva, jag delar GÄRNA med mig av denna gyllene regel!

DEN GODA EFTERSMAKEN

Jag var på en föreläsning (jag ÄLSKAR föreläsningar) om konsten att vara tonårsförälder. Det är en sann konst ska gudarna veta!

I alla fall, då fick vi ta del av en intervju som gjorts med Ingvar Kamprad efter han pensionerats.

Han fick frågan vad han var mest nöjd med så här efteråt, och hans förvånande svar blev: Fem-spänns-korven!

Varför då?

Han berättade då att genom alla år, på alla otaliga ekonomimöten han suttit med i, har man gett honom rådet att höja priset på Fem-spänns-korven. Aldrig i livet, över min döda kropp blev hans oföränderliga svar.

Varför då?

Därför att det finns inte en familj som fått med sig hem det dom tänkt sig, kanske köpt något annat och dyrare, det fanns inte i lager, de kanske fått stå 2 timmar i byteshörnan, allt tog mycket längre tid än de räknat med, så när familjeförsörjaren står där i kassan och betalar, och alla 4 barnen är trötta och griniga, så kan han säga: ”Pappa bjuder på korv innan vi går hem”, han kan t o m säga, ”pappa bjuder på korv OCH dricka innan vi går hem”, utan att bli ruinerad. Och så äter alla sin korv, och går ut och sätter sig i bilen, och åker hem. Och det är DET han ville komma åt, käre herr Kamprad, att han ville ge IKEA-besöket ”Den goda eftersmaken”, det är det dem skulle minnas när dom lämnade hans butik.

Det här har ju verkligen inte med LCHF att göra, och man kan ju fråga sig vad det har med tonåringar att göra, men sensmoralen var att om man känner sig som en hopplös förälder emellanåt som bara gnäller o gnatar, så ska man försöka se det i ett mycket STÖRRE perspektiv, om tonåringen sedan ser tillbaka på livet när han fortfarande bodde hemma, har man lyckats ge honom en god eftersmak?

Förr när jag tog återfall hade jag ALDRIG någon god eftersmak, hela livet överskuggades av den dåliga eftersmaken, av min som jag då trodde dåliga karaktär.

Numera försöker jag alltid anstränga mig i allt jag gör för att komma åt den goda eftersmaken i livet, och den behöver inte längre bestå av choklad!

EN FEMÅRIG POLITIKER

Sista skolarbetet för jul som Tonåringen skulle göra var ”boken om mig själv”

Alla i familjen skulle bidra med ett kapitel, och när jag letade bland gamla papper hittade jag ett som gjorde att detta minne kom upp:

När Tonåringen var fem år, kom han en dag och sa att han ville starta ett eget parti. Han har alltid varit lite försigkommen den pojken… Så som den ömma moder jag är, satte vi oss ner för att skriva hans partiprogram, han dikterade och jag skrev, och resultatet blev följande:

Att maten inte ska ta slut / Skogen ska vara hela tiden som den är / Att alla ska ha lika mycket pengar / Att det inte ska bli orättvist, att alla ska ha samma / Att man ska ta hand om de gamla ganska bra / Att inte många djur ska dö / Att man inte kommer försent till skolan / Att man inte ska göras illa när man krigar / Att inte växterna vissnar / Att man inte lämnar barn hemma själva / Barn måste man vara försiktig om, man får inte slå dom / Att inga djurparksdjur ska bli döda / Föräldrar ska inte bli arga på varandra /

Det gav mig så många goda tankar, att ur en femårings perspektiv, så ter sig allt så enkelt, men han har ju rätt, det är ju inte svårare än så, det är ju bara vi som krånglar till det.

Översätt det till våra kroppar, vi har bara en, varför krångla till det, ge den vad den behöver, var rädd om den, misshandla den inte, låt den inte vissna, var inte arg på den, ge den kärlek!

ETT SAMTAL                    

Jag är uppvuxen med en pappa som älskade överraskningar, och jag har nog ärvt den känslan.

Kan man därför som nybliven LCHF-are få mer kärlek än så här av Tonåringen, till födelsedagsfrukost:

Därför tycker jag livet är SÅ spännande, eftersom jag frilansat större delen av mitt yrkesliv, så kan varje telefonsignal betyda ett nytt jobb. Ett axplock av telefonsamtal jag minns är:

Jag är 10 år, har precis blivit ihop med Agne.

”Hej det är Agne, får jag komma hem och byta tändsticksaskar med dig ?”

Jag är 12 år, har velat bli veterinär sedan jag var 5.

”Hej det är Putte (min dåvarande ”styvstyvmorfar som var distriktsveterinär på Gotland), du får följa med mig ut på gårdarna i en vecka nu”. Jag dansar krigsdans på Heden och allt bara bubblar.

Jag är 13, och hur samtalet löd att min mamma gått bort i cancer minns jag inte.

Jag är 32, och det är jag som ringer:

”Hej, jag skulle vilja ha en taxi till BB”. Vi anländer 02.00, 02.03 är Lilla S född.

Jag är 34

”Hej, det är Doktorn, din pappa har tyvärr fått en hjärtinfarkt”

Jag är 35

”Hej, det är Kärleken”

Jag är 39

”Hej, det är Chefen, vill du vara scripta på en ny underhållningsserie som ska heta Doobidoo?

Jag är 43

”Hej mamma, det är Tonåringen, ville bara säga att jag saknar dig”

Jag är 45

”Hej det är Bitten Jonsson, du får gärna komma upp till mig i Hudiksvall som trainee”

Jag är 46

”Hej det är Anna Hallén, jag vet inte om du är intresserad, men jag skulle vilja ha med dig till Gran Canaria i sommar http://www.grancanariaexperten.se/resor/halsoresor/lchf-camp-med-anna-hallen/ samma bubblande känsla som när jag var 12 och blivande veterinär!!!

FAVORITFRÅGA

Jag har en favoritfråga som jag ställer till vid väl utvalda tillfällen, t ex har en trögstartad bordskavaljer på ett bröllop fått den.

Att han var trögstartad bestämde jag mig för, när jag som jag tyckte lite skämtsamt sa: ”ursäkta mig, jag ska bara gå och tvätta fötterna”,

Då tittade han gravallvarligt på mig och frågade: ”lider du av fotsvett?”

Ialla fall, min fråga är: Vilken är din livs bästa måltid?

Säg att jag ställt den kanske 50 gånger, och det underbara är, att svaret nästan aldrig handlar om vad som ligger på tallriken, utan var och i vems sällskap måltiden sker.

Jag har förstört tusentals måltider, där det enda som betytt något är vad som ligger på tallriken, och där platsen och sällskapet varit sekundärt. Helst har jag inte velat ha något sällskap, utan möjligtvis tillsammans med Den Röda.

Därför har jag varit så fascinerad över att få höra berättelser där man vandrat 8 timmar, och till slut kommit fram till en liten hytta, och får fyr på elden, och sitter tätt tillsammans för att få kroppsvärme och delar på någon konservburk. Eller där man blivit hembjuden till någon gästvänlig grekisk familj som fattig tågluffare, där man spelat dragspel och sjungit samtidigt som man serverat ett överdåd av olika grekiska specialieteter. Och det fantastiska i mitt liv är att jag nu har hittat tillbaks till den känslan, att det viktiga är inte längre är vad som ligger på tallriken, utan i vems sällskap och var jag äter den! (Missförstå mig rätt nu, ni vet – att jag vet – att det är viktigt vad som ligger på tallriken :o ))

Med dessa rader tackar jag för mig, Tonåringen, Lilla S, Den Kloka, Den Röda och Kärleken, och de 6 härliga dagar vi fått dela med er läsare där ute!